Tankar

Det var inte meningen att jag skulle hamna här, men jag känner att jag måste få igång skrivandet innan jag verkligen kör igång. Att det alltid ska vara så svårt att starta och skriva en ynka mening, när den är skriven så brukar allt flyta på, men det är den där första meningen som alltid hänger kvar i luften och får mig att tveka i flera timmar innan jag verkligen sätter igång.

För övrigt har jag spenderat en hel vecka uppe i ett ingenmansland, eller rättare sagt, mitt kära sagoland: Leipijärvi. Jag väl sammanfatta dagarna med fiske, läsning och allmän njutning. Och nu har jag foton därifrån också, vilket jag inte haft de föregående gångerna. Det är bra att äga en egen BRA kamera !
Dock fick jag lov att åka hem en vecka tidigare än Far och Broder, eftersom jag ska till Paris på lördag morgon. 16 timmar spenderades på en buss, med ett par fjortisar som höll på hela natten och varken lyssnade på någon av resenärerna eller deras mormor/farmor. Jag är ju lagom glad på dessa. Så fort bussen nådde stockholms centralstation var det jag som grabbade tag om bagaget fort som attan.

Glada tankar nu!
Jag ska till den stad jag längtat efter att få se enda sen jag såg Aristocats för första gången. Ringaren i Notre Dame gjorde inte det hela bättre. (kan ju flika in att detta var när Ringaren väl kom ut, och då var jag inte gammal) Dessutom har jag alltid haft en förkärlek till Frankrike. Så en otroligt peppad tjej här? OJAH!

Angående tatueringar...
Det ligger verkligen något i det där som de sa att när man väl skaffat en så tar det inte lång tid innan man skaffar en till. Jag hade redan en ny i huvudet direkt efter elefanten. Och nu har jag en ny, som jag dock tänker avvakta med och verkligen känna efter om jag vill ha den om tjugo år.
Den ska vara realistisk, som om huden fläkts upp på en del av ryggen och där i såret ska det vara kugghjul, muttrar och sådant. En hyllning till Steampunk, men som sagt, jag måste verkligen känna efter. Just nu vill jag ha den på en gång, men vill jag ha den senare?! Tål att tänkas på!

day 13 - a song that is a guilty pleasure

Day 14 - A song that no one would expect you to love

Jag hatade den här låten som liten, och gör fortfarande. Men Maritza Horn sjunger den så vackert att jag vet inte vart jag ska ta vägen. En rejäl hatkärlek är det här, och nog får jag liksom alltid en tår i ögat varenda gång.

Tack och hej

Idag var inte min dag. Jag började skriva ett inlägg här som jag har haft i tankarna länge och måste få ur mig, men som vanligt försvinner meningen med det när jag väl kommit in i det! Det som jag tyckte lät oerhört genialiskt försvann så fort jag började skriva den första raden.

Necronomicon som jag beställde för över en vecka sedan hade inte kommit till mitt ombud idag, vilket jag hade hoppats på. Tydligen kunde de inte ens finna paketet i databasen heller. Jag antog då att det skulle komma senare idag. Men nej nej. När jag skriver och förklarar mitt problem för Bokus Kundservice får jag inte ens svar på mina frågor och blir allmänt dåligt bemött vilket självklart får mig att tända på alla cylindrar. (för lilla Evve sov ingenting i natt och då blir hon oerhört överkänslig)Efter mycket överläggande får jag tillslut ett mejl, återigen inget svar på mina frågor, utan bara en bekräftelse om att boken nu skickats. Vilket är underbart, men enda kruxet är att jag är uppe i Norrland i Ingenmansland då boken äntligen anländer. Fakturan ska vara betald inom fjorton dagar, jag vet inte hur länge mitt ombud håller paketet (för det är så klart inte ICA vi snackar om nu) och skickas boken tillbaka tillkommer en straffavgift på 149 kronor. Tur att min moder är hemma och förhoppningsvis kan hämta ut paketet då det kommer.

Jag har inte heller fått min nu en månads försenade lön. De har så länge sagt att den ska betalas ut det och det datumet och bla hit och bla dit utan resultat. Nu säger de att de betalat ut den, men att det tar runt tre bankdagar för oss att få den. Dvs, jag får de på måndag i sådana fall, om de inte vill krångla och skickar ett AVI (vilket bara vore grädde på moset just nu).

Sen är jag också jävligt bitter över att jag inte kan se sista Harry Potter med mina vänner, vilket jag planerat i ett år. Jag är jävligt besviken och gråter nästan varje gång den jävla reklamen visas på TV. Det är liksom The Final THE END, den filmen som liksom ÄR menad att gå på premiären. För Potternörd kommer jag förevigt bli, och det är inte bara min hela min barndom som tar slut i och med den filmen.... Och just det är en utav orsakerna till varför jag inte är så pepp att åka till mitt favvoställe i världen, visst jag kommer få se den sen, men då är inte alla här. Dessutom är det en utav de sista sakerna jag kan göra med en viss person innan den far iväg till andra sidan jorden. Känslan försvinner liksom helt...... Aja... happy thought...

En så länge har inte Parisresan krånglat alls, och jag hoppas innerligt att inget uppstår för då går jag under. Den här dagen kunde jag ha hoppat över, helt och hållet!

Och jag läste just ordet Tinderbox i Treasure Island, vilket gjorde mig på mycket bättre humör. TINDAHBOX!! Och man bör ha spelat Amnesia: The Dark Descent för att riktigt förstå hur mycket det ordet... hmm... betyder!'

Tattoo

Så har jag äntligen gjort det jag aldrig trodde att jag skulle göra för något i livet. Speciellt inte med min nålfobi av högsta grad. Men så fann jag en figur jag gillade, tillräckligt liten och tillräckligt barmhärtig för att vara första gången. Sedan berättade man det för familjen, paow, så fick man en tatueringstid i studentpresent av en snäll farbroder.

I onsdags satte jag mig då i den stora läderstolen, men nog tog det mig en hel halvtimme att komma över nålfobin innan vi körde igång. Vi var nära en gång, men då slog hjärtat dubbelslag och hjärnan slint, så det var bara att köra in en polkagris i munnen för att fortsätta vara vid medvetande. Jag måste bara ge en stor eloge till tatueraren som hade tålamod med mig, för jag vet med mig själv att jag måste ha varit en utav de jobbigaste kunderna.

Men sedan körde vi igång, han gjorde mini örat för att låta mig känna hur det kändes. Och jag utbrister: VAR DET ALLT?!
Självklart blir jag jättesur på mig själv, för det var inte alls som jag hade förväntat mig. Jag hade förväntat mig smärta av högsta grad (sett för mycket Miami INK) och så får jag en fjuttig känsla utav att någon ritar på mig med en väldigt vass kulspetspenna. Den var klar efter fem minuter, och bilden här gör inte tatueringen rättvisa, men det är den bästa bilden jag har för tillfället.

Och nu kommer jag få frågan: Varför just en elefant?!

Elefanter har varit med mig sedan födseln. Under mitt artonåriga (snart nittonåriga) liv har de dykit upp lite varstans i min vardag, och det blev mitt lyckodjur. Nu på senare år har de verkligen visat hur mycket de betyder för mig, som när jag vann första pris på marknaden och priset var (surprise surprise) en elefant. De är även ett jättefint djur enligt mig, och precis som elefanter så har jag väldigt svårt att glömma saker. Som min mor har sagt: Du är en elefant i människoform.

Så som många säger så är tatueringar ett gift, har man en gång skaffat en så tar det inte lång tid tills man skaffat en ny. Och jag sa till mig själv att jag bara skulle ha en. Men nu har jag kommit på en ny jag väldigt gärna vill ha, som representerar mig själv. Nämligen en tekanna som ångar ut noter och hjärtan, ungefär i samma stiliserade stil elefanten. Den är mycket snyggare än vad det låter, jag har bilden i huvudet.
Efter den får vi se, jag vill ju väldigt gärna ha en karriär inom den klassiska musiken, och jag vet inte hur pass accepterade tatueringar är. Men om jag låter de vara i samma storlek så går de nog att täcka över lätt!

day 08 - a song that you know all the words to

Behöver ingen presentation egentligen. Minns första gången jag hörde den, förra året på Gröna Lund tillsammans med Sheena, med ett publikhav som sjöng med och grät. Jag var en utav de som belv så pass berörd utav den låten att den har varit med mig enda sedan dess, och jag vågar säga att det ÄR min favoritlåt med The Ark. Ingenting slår Have You Ever Heard A Song, ingenting utav deras tidigare verk. Ola Salo vet hur man en låt ska skrivas helt enkelt!

Student!

day 07 - a song that reminds you of a certain event

Då var man nyexaminerad, och det är alldeles för mycket att ta in. Det har inte riktigt gått in att jag i fredags såg klassen för allra sista gången, att jag i fredags tog mina sista steg som elev på Carlforsska. Jag kommer inte tillbaka dit i höst. Jag kommer att vara någon helt annanstans då, göra något helt annat. Hela världen är öppen nu, det finns inga gränser, men den är alldeles för stor för bara en person.

Jag kommer att sakna ES08, framåt slutet var vi som en enda stor familj, och det märktes av under The Wiz. I tre år har vi kämpar oss igenom skolan för att sedan komma fram till vart vi är idag. BÄST helt enkelt. Alla i ES kommer att ha en stor plats i mitt hjärta, oavsett hur gammal och gaggig jag hinner bli, för jag kommer förevigt minnas mitt ES, de tre mest underbara åren i mitt liv. Och jag kommer sakna B-klassen. Så oerhört, och visst var det lite sorgligt att vi lyckades komma varandra lite närmare nu under det sista året och inte tidigare, men man ska sluta när man är på topp. Vi är och förblit klassen B, Born to be B, och så ska det förbli!

Och här tänkte jag lägga in en vacker bild på hur pass B vi är, men det funkade inte, och det var nog lika bra det ;)

Jag har faktiskt kommit fram till vad jag ska göra, jag har planer fram till C, så skiter sig A och B så har jag C kvar, skiter den sig så har jag säkerligen funnit en plan D innan dess ;). Det känns oerhört skönt, men det är även väldigt ångestfyllt. Snart, eller nu, kastas man ut i vuxenvärlden och måste lära sig om en massa man inte behövt bry sig om under sina tolv år i skolan. Tekniskt sett så är man även "halvt" vuxen, vilket jag nog förevigt kommer att vara.
Imorgon börjar jag jobba, och efter det börjar äventyret. Innan sommarens slut ska jag även ha tatuerat mig. (någon frivillig får gärna följa med och hålla handen (a) ) Vad livet har att erbjuda återstår att se, för Livet började på riktigt i fredags!

Tack!

Jag vill börja detta inlägg med att säga tack till några ytterst speciella personer i min omgivning, oavsett om det var via samtal eller ett uppmuntrande inlägg. Samtalet om blommor och vackra grenar uppmuntrade mig mer än vad du någonsin kan tro, och det andra om det Genetiska Flygande Köttbullen <3
TACK igen!

Sedan vill jag dessutom passa på att säga förlåt, för att jag för tillfället nog inte kan vara den person som ställer upp för andra. Men jag försöker, även om jag inte alltid är den bästa på att just hjälpa. Dessutom för att jag har så pass svårt att hålla kontakten. Jag ska bli bättre, det var ett utav mina nyårslöften.

Jag mår bättre, men oron sitter kvar samtidigt som jag lider utav extrem stress. Väldigt ironiskt att jag ska vara på väg in i väggen när det knappt är tre veckor kvar utav skolan. Men nu är allt över, jag har bara betygsuppspel på gitarren kvar. (jag skulle ha valt piano.....)
Nu är det egentligen bara utklädnadsshowen och studenten kvar. Och jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men fy fan vad skönt. Jag vill bort därifrån, även om jag kommer sakna den skolan utav bara helvete. Men jag är redo för något nytt nu! Helt klart.

Något nytt som jag lagt märke till är hur pass intresserad jag är utav gamla antika saker. Mer än vad jag trodde faktiskt, speciellt över gamla vapen. Jag visste att vapenintresset låg någonstans, men det visade sig inte röra om några moderna saker. Gamla revolvrar, flintlåspistoler och gevär, där har vi fin fina grejer. Och far min är jätteglad över att jag verkligen funnit något jag gillar. (delar ju trotts allt detta vapenintresse med honom... även om jag är en sådan person som tror att världen vore bättre utan sådana saker.... dubbelmoral?)

Day 06 - A song that reminds you of somewhere

Le carnaval des animaux: Aquarium kommer förevigt att påminna mig om mitt kära sagoställe uppe i Norrbotten. Leipijärvi, morfars hemby, har jag nu inte besökt på jag vet inte hur länge, och frågan är om jag någonsin kommer att komma dit upp igen. Men det är mitt absoluta favoritställe, speciellt när man sitter ute på gräsmatten och sjön ligger alldeles stilla och solnedgången speglas i vattnet. Under sommaren går solen aldrig ner helt heller, så det är alltid ljust. Att sedan sitta på bryggan och doppa fötterna i vattnet.... Bastu... Midnattsfiske...

 Sen har jag bara hört och sett bilder därifrån under vintrarna när norrskenen flyter förbi över himlen, och man bara förväntar sig att se en liten hustomte sticka upp huvudet vid husknuten.
Nu när jag under fyrtiofem minuter lettat förgäves efter åtminstonde en bild ifrån detta underbara ställe så ger jag upp. Jag verkar inte ha en sådan bild på den här datorn, vilket är synd... det är verkligen helt underbart där uppe. Och den här låten passar verkligen in perfekt på miljön och omgivningen... jag ser allt framför mig. Åh </3

JAG ORKAR INTE MER

Innan ni börjar läsa vill jag bara göra klart för er hur pass mycket min tillvaro just rasat samman. I och med ett besked jag fick idag så försvann trygghetskänslan här hemma, och jag kommer säkerligen inte bo kvar så länge till. För jag har fått nog, och jag orkar inte mer.

Tillägnad huvudpersonen i detta

Jag förstår verkligen inte, jag vet inte vad jag ska göra. Jag har en seriös panikattack just nu, fylld utav ångest och annat kallat hat som jag verkligen hatar att känna. Som person är jag inte hatisk, men när det finns en person som lyckas kalla fram denna otroligt hemska känsla så har den verkligen gjort något som jag inte kan acceptera.
Tårar rinner, inte för att jag är ledsen, utan för att jag är så frustrerad, arg, förbannad!


När jag fick just det beskedet idag, efter en dag fylld utav lycka, så rasade verkligen allt. Jag kan känna mig trygg ett tag till, men frågan är hur länge. En viss person ska flytta in, mitt emot oss, högst upp. En person som förstörde tillvaron på förra stället jag bodde på, som nu helt enkelt köpt en lägenhet mitt emot oss, antagligen för att göra livet extra surt för oss. Inte nog med att han förändrades drastiskt under bara några månader, han blev jävligt aggresiv. Och att ha honom rakt mitt emot oss är helvetet som bara väntar på att bryta lös. Tack som fan över att vi har Eskil, så slipper jag oroa mig för min far när han är ute och går själv.

Jag har panik och en rejäl ångest just nu. Jag vet inte vad jag ska göra, för jag känner mig så jävla hjälplös och så förbannat ilsken på borättsföreningen som säljer en lägenhet till en sån som sådan! Låt mig säga som så att han har ett par prickar i brottsregistret också, skulle inte förvåna mig ett dugg, efter alla polisanmälningar han dragit på sig. Och han jobbar just nu med ungdomar! ALLA ÄR IDIOTER I DETTA SAMHÄLLE! Iallafall bland de som styr!

Jag tackar innerligt för aggresiv musik, så som Children of Bodom ni har där uppe. Hade jag inte haft sådan musik hade jag antagligen gjort något dumt just nu. För jag håller på att bli riktigt jävla förbannad, och när jag är förbannad kan jag inte kontrollera mig själv, och Gudarna ska veta vad jag kan göra då.
Just nu har jag en instinkt att bara fly. Jag vill bara det. Fly iväg, ifrån den här stan, ifrån det här landet, långt långt bort där inga behöver dra fram dessa sidor hos mig. För jag blir inte så här naturligt, det retas fram, min bägare blev helt plötsligt mycket mindre och genast mer än halvfull....
Ps, fan vad skönt att skriva av sig...

"I know it most seem to you like the strangest thing to say"

Märker nu när jag tittat igenom arkiven hur många inlägg jag skrivit, men aldrig publicerat. Just då kändes det helt fel att publicera dom, och nu är det för långt ifrån att det inte ens är någon idé att låta världen ta del utav det pladdret. Det finns även vissa jag är glad att jag inte publicerat.
Jag skriver otroligt mycket i den här bloggen, det är bara det att ni endast få ta del utav en liten samling utav det totala antalet. Oftast är det för att jag behöver avreagera mig, eller bara behöver skriva av mig för att komma igång med annat. Jag hade tillexempel ett inlägg med endast två ord: Chicken Pox.

Att skaffa blogg igen var nog riktigt bra ändå, och jag struntar för tillfället i vem som läser eller om någon ens läser. Det var mest till för mig själv för att få skriva av mig. Men ni som orkar läsa det som ibland kan vara det mest värdelösa pladder där jag verkligen försöker vara djup, men failar stort då jag efter några dagar kommer på hur fel jag hade, stor eloge till er.

Idag är det även precis en månad kvar innan studenten, och jag lämnade precis in mitt sista engelska arbete någonsin. Det värsta är väl att jag inte är stolt över det, även om det handlade om ett ämne som intresserar mig. Men jag fokuserade på fel saker. Blir nog bara ett G som slutbetyg i allafall. Hade jag vetat att Engelska C handlade om att reflektera en massa och att tala hade jag inte valt det alls, för ja, det har sänkt mitt självförtroende när det gäller det engelskaspråket, det erkänner jag.
Gemun går bättre, och jag är nästan säker på att jag kan fixa G även där. Det är nästan lite som Matte, när man väl förstår det så går det som smör.
Imorgon är det uppsjungning på kören, vilket jag har goda förhoppningar på. För jag vet med mig själv att jag blivit så mycket tonsäkrare under det här året, och det har även lärare flikat in. Höga förhoppningar... ja.. IIIH.

Sopor Aeternus nya finns även på Spotify, vilket har gjort mig oerhört glad. Jag har alltid haft svårt för sådan musik som hon (Anna-Varney Cantodea) producerar, men när det gäller Sopor så är det ett stort undantag, ett rejält stort undantag. Orsaken varför jag inte gillar liknande band/artister/call it what you want är för att musiken oftast är för djup för mig (HA) eller helt enkelt för ... enformig? Men det är något man lär sig att gilla, så var det för mig och Sopor.
(det var bara inte ett konstant LALALALA som ekade genom ditt huvud efter In Der Palästra...)

A Strange Thing To Say heter den nya singeln, och jag faller bara mer och mer för den låten, speciellt för texten. Jag ska bespara er en lång utredning om varför jag finner den så otroligt vacker och lämnar därför över det till era egna öron. Ni som känner mig vet att detta är  typisk Evve musik, deppig as hell....och violiner...