(Och jag kopierar mitt Tumblr inlägg, för det visar händelseförloppet ganska exakt och för att jag helt enkelt är för lat för att skriva ner hela händelsen. Och tydligen har jag varit anställd ett bra tag, lol)
Igår hade jag kanske den mest stressigaste upplevelsen någonsin. Men jag klarade av det, bara det att jag stängde av helt och endast fokuserade på mig själv och kunden. Ni har väl inte undgått att jag provjobbade på Burger King igår?!
I början var det tydligen ovanligt lugnt, enligt de som jobbar där, men sen kom ruschen. Största stressmomentet för mig var själva kassan, att trycka in rätt, lära mig vart allt fanns och vart man skulle trycka för att få det och det alternativet yada yada. Började dock få in snitsen i slutet av jobbdagen, var absolut inte uppe i samma tempo som de andra som sprang en hit och en dit, men jag var nära. Små misstag gjorde jag också, men som man säger, och som de säger där "Att fela är männskligt".
Dock tappade man helt tidsperspektivet när ruschen kom, och det visade sig att jag jobbat på 100% i fem och en halvtimme utan vare sig lunch eller rast. Oj då.
Detta fick jag svälja idag. Jag är helt däckad och orkar knappt ingenting. Det är en stor bedrift att jag ens orkar skriva det här. Dock verkar det vara fler som är däckade idag, så antar att det ligger något i luften. Någon form utav åska, för då brukar jag bli så här. Det finns något som heter extrem trötthet, sen har vi det jag lider utav idag. Fick alldeles nyss besked om att jag ska jobab fredag och lördag också. Och något säger mig att det kan röra sig om en anställning här. Om så händer så tackar jag inte nej, men jag ska ändå ner med mitt CV till Daichmansskor imorgon (stavning på det hahaha?!). De ska tydligen öppna på Erikslund (inte en dag förtidigt!)
Så min jobbjakt fortsätter, detsamma gör min jakt efter plugg. Jag har redan bestämt mig för gå en kurs i franska, så det kan jag säkert välja till nästa termin. Men sen ska jag ju försöka skaffa mig en rejäl utbildning och förhoppningsvis flytta ifrån stan. Jag ahr dessutom kommit fram till att jag verkligen är en typsik skytt, jag lever upp till det som kännetecknar mitt stjärntecken. Jag hittade en relativt kort text, som säger i princip samma sak som alla andra sidor, och det är läskigt att läsa, för jag känner så väl igen mig :)
Bild från: google
Text ifrån: www.annagranberg.com/skytten.html
Den energiska Skytten är utåtriktad till sin läggning och har behov av att leva ett liv med mycket frihet och rymd. Skytten trivs bäst utan begränsningar, på resande fot eller ute i det fria.
Det finns gott om spontanitet och kämparglöd i detta ivriga eldtecken. Skytten är orädd och frimodig, alltid ärlig och rättfram. Den som obekymrat går på i ullstrumporna och verkar ta det mesta med en klackspark. Ibland kan dock Skytten av ren obetänksamhet vara en aning klumpig och taktlös. Denna frimodiga natur pratar gärna och mycket, och har en tendens att späda på sina berättelser en smula. Skytten är den som vill vidga sina vyer, strävar efter omväxling och social stimulans. En stor kunskapstörst och nyfikenhet på livet hör till bilden.
Skytten tycker mycket om att läsa, liksom att resa och uppleva främmande kulturer och synsätt. Skytten stimuleras av spänning och äventyr i tillvaron och har ofta högt flygande planer, men blir ibland överoptimistisk. Skytten vill ju så gärna att möjligheterna ska vara obegränsade. En det-fixar-sig-attityd är karaktäristiskt för detta entusiasternas tecken.
Skytten börjar ofta sin strävan efter expansion i den yttre, sociala världen, för att senare i livet söka sig mera inåt. Den nöjeslystna Skytten, som inte hunnit börja sitt inre sökande, har ett stort behov av nya upplevelser och bör se upp för rastlöshet.
Lyckobringande Jupiter är den härskande planeten. Det ger Skyttmänniskan rikligt med optimism att förfoga över, som hon frikostigt delar med sig av. En ärlig och pålitlig läggning hör tecknet till, liksom en stark känsla för rättvisa. Skytten är varmhjärtad, humoristisk, generös och gästfri. Men välviljan och svårigheterna med att säga nej, resulterar i att denna godtrogna natur ibland blir utnyttjad eller rusar iväg och åtar sig för mycket.
Skytten har med sin entusiasm god förmåga att inspirera andra till att se de positiva sidorna i tillvaron och strävar ständigt efter att höja bildningsnivån både hos sig själv och sin omvärld. Ett intresse för språk, pedagogik, samhälls- och livsåskådningsfrågor hör i regel till bilden.
Ett fritt och omväxlande yrke, där Skytten får möjlighet att dela med sig av sin kunskap brukar locka. Vi återfinner många lärare, präster och reseledare i detta utåtriktade tecken.
Fysiskt associeras tecknet med levern, höfterna och låren."
Det är alltid lika kul att återupptäcka gamla godingar man inte lyssnat på hur länge som helst. Speciellt den här som legat halvt i glömska, men som jag av en slump fann på min Ipod... (okej, jag skulle precis till att somna, sen kom den låten... behöver jag säga att jag inte somnade på ett tag efteråt?!) Jag älskar den precis lika mycket som förr, ihi <3 och jag får fortfarande samma gåshud som förr dessutom
Det händer mycket i mitt ohändelserika liv just nu. Mer än vad jag hade förväntat mig. Det började med en intresseanmälan, dagen efter fick jag en kallelse till intervju, idag tog jag mig förbi intervjun och ska provjobba för att se om jag klarar av stressen. Nu ska jag ge allt här. Visst, det är Burger King, de var otroligt snabba på att ta kontakt, men det är ett jobb om jag får det. Och jag har precis skrivit in mig på arbetsförmedlingen igen. AHAH. Jag ska se till att få det där jobbet, så att jag fortfarande får pengar. Allt handlar om pengar nu för tiden, och har man det inte, då är det kört.
Tror dock jag klantade till det lite under intervjun, då han frågade mig om hur jag hanterar stress. Och jag sa att jag klarar nog av det, klarade jag av gymnasiet så klarar jag nog det här. Då tittade han på mig och sa: Det säger alla! Sen ringer de efter första dagen och säger upp sig. Jag kände självförtroendet flyga iväg lite där, men jag tog mig förbi, det är allt som räknas.
Hur som haver, får jag inte jobbet så gör det inte så mycket. Då har jag iallafall en erfarenhet i bagaget, och vet vad jag ska göra och inte göra till nästa gång. Det är bara att kämpa och hoppas på det bästa :)
Jag har dessutom skapat en ny blogg: http://vonnepsabakar.blogspot.com/ med tanke på namnet så förstår ni nog vad det handlar om, så den här bloggen är fortfarande den som kommer att vara mest aktiv ;)
day 16 - a song that you used to love, but now hate
kommer alltid tillbaka till mina hatlåtar efter ett tag
day 17 - a song that you often hear on the radio
Det lilla fluffiga molnet jag svävat på den senaste månaden försvann nog plötsligt. Lyckan och friheten jag känt försvann med ett litet svep idag, och nu är jag precis lika rädd och förskräckt för framtiden som jag var innan studenten. Jag kom inte in på högskola. Jag har inget jobb. Jag har IG i det mest viktigaste ämnet för att komma in på en bra linje med, och det skyller jag helt på en lärare. Dock stor eloge till den som under året försökte få upp mitt betyg, men jag snubblade på mållinjen...
Jag har dock chansen att läsa upp just det betyget på samma skola fyra år efter min student, för ynka 500 kronor. Men det är bara det att den kursen kommer sträcka sig över hela året, en gång i veckan. Jag vet med mig själv att jag lär mig mycket mer på en intensivkurs, med just det ämnet endast. Men sådant kostar väl skjortan istället antar jag.
Det är nu man ångrar att man inte tog tag i allt från första början. För visst har jag kämpat rejält, men på något sätt känns det inte som om jag kämpat tillräckligt. När man väl gick där så hade man inte en tanke på att betygen skulle handla om ens framtid, och inte hade jag en tanke på att jag ville ha en karriär som Klassisk sångerska då. Jag var ju helt insnöad på Journalism med Historia bara för att ha något att sikta emot. Och vart tog det mig?!
Jag är överlycklig över att jag inte kom in, men nu ångrar jag dessutom att jag inte kollade upp det här med folkhögskolor tidigare.
Får jag inget jobb så har jag ett halvår med absolut ingenting att göra. Jag har gått i två dagar nu och gjort samma sak, tro mig, jag är redan trött på det. Jag har inte direkt något stort att se fram emot längre heller.
Efter Paris har jag iallafall kommit underfund med att jag verkligen ska ta franskalektioner, för ingen kan förstå lyckan jag kände då kyparen förstod mig då jag frågade om han talade engelska.. på franska då. Det var just den häftiga känslan av att han faktiskt förstod mig som peppade upp mig lite, för jag hade haft en oro av att jag uttalade orden helt fel och inte skulle kunna göra mig förstådd. En sådan liten sak kunde faktiskt betyda väldigt mycket för mig, det är nästan otroligt <3
Något jag märkte var att man inte riktigt uppskattade det när man väl var där, det var en stad med människor med lite sevärdheter som bara är kända över hela världen. Och sen när man kommer hem så sköljer hela entusiasmen över en. Jag har varit i Paris, i staden jag älskat sen barnsben, i det land jag egentligen bör vara född i. Ingenting kan slå det där, för Paris har även Disneyland, och Disneyland slår inget. PUNKT.
Nu när chocken lagt sig över allt jag varit med om så har jag börjat acceptera mitt öde som arbetslös. Men det känns skönt på något sätt, även om jag gärna velat komma igång med något direkt. En ledighet kan faktiskt sitta bra, nu när jag faktiskt har planer om vad jag verkligen vill göra, och det gör att reserv 112 inte känns så illa.
Denna dag har även tillbringats åt att tänka på en viss person som kommer spendera större delen utav dagen och natten uppe i luften för att ta sig till andra sidan jorden. Det, om något, känns overkligt. Att kunna träffa personen bara sådär när man känner för det är inte alls lika självklart längre. Och jag tror att jag inte riktigt fattat det än. Men det kommer nog, och därför tackar jag skaparen utav Skype då abstinensen tar i. Om du läser det här så hoppas jag att allt går bra för dig, och att du kommer till rätta snabbt :)
Sedan har jag tänkt på att skaffa mig en filmkamera. Men sen slog mig idéen att jag kanske bör skaffa en ny systemkamera med videofunktion istället. Då slipper jag ta med två kameror till speciella tillfällen osv. Men det är bara spekulationer och är för tillfället ett rejält I-landsproblem. Jag anser mig inte ens vara amatörfotograf, och just därför tvekar jag med att lägga ut runt fem tusen på en ny kamera. HÖ
Det var inte meningen att jag skulle hamna här, men jag känner att jag måste få igång skrivandet innan jag verkligen kör igång. Att det alltid ska vara så svårt att starta och skriva en ynka mening, när den är skriven så brukar allt flyta på, men det är den där första meningen som alltid hänger kvar i luften och får mig att tveka i flera timmar innan jag verkligen sätter igång.
För övrigt har jag spenderat en hel vecka uppe i ett ingenmansland, eller rättare sagt, mitt kära sagoland: Leipijärvi. Jag väl sammanfatta dagarna med fiske, läsning och allmän njutning. Och nu har jag foton därifrån också, vilket jag inte haft de föregående gångerna. Det är bra att äga en egen BRA kamera !
Dock fick jag lov att åka hem en vecka tidigare än Far och Broder, eftersom jag ska till Paris på lördag morgon. 16 timmar spenderades på en buss, med ett par fjortisar som höll på hela natten och varken lyssnade på någon av resenärerna eller deras mormor/farmor. Jag är ju lagom glad på dessa. Så fort bussen nådde stockholms centralstation var det jag som grabbade tag om bagaget fort som attan.
Glada tankar nu!
Jag ska till den stad jag längtat efter att få se enda sen jag såg Aristocats för första gången. Ringaren i Notre Dame gjorde inte det hela bättre. (kan ju flika in att detta var när Ringaren väl kom ut, och då var jag inte gammal) Dessutom har jag alltid haft en förkärlek till Frankrike. Så en otroligt peppad tjej här? OJAH!
Angående tatueringar...
Det ligger verkligen något i det där som de sa att när man väl skaffat en så tar det inte lång tid innan man skaffar en till. Jag hade redan en ny i huvudet direkt efter elefanten. Och nu har jag en ny, som jag dock tänker avvakta med och verkligen känna efter om jag vill ha den om tjugo år.
Den ska vara realistisk, som om huden fläkts upp på en del av ryggen och där i såret ska det vara kugghjul, muttrar och sådant. En hyllning till Steampunk, men som sagt, jag måste verkligen känna efter. Just nu vill jag ha den på en gång, men vill jag ha den senare?! Tål att tänkas på!
day 13 - a song that is a guilty pleasure
Day 14 - A song that no one would expect you to love
Jag hatade den här låten som liten, och gör fortfarande. Men Maritza Horn sjunger den så vackert att jag vet inte vart jag ska ta vägen. En rejäl hatkärlek är det här, och nog får jag liksom alltid en tår i ögat varenda gång.
Idag var inte min dag. Jag började skriva ett inlägg här som jag har haft i tankarna länge och måste få ur mig, men som vanligt försvinner meningen med det när jag väl kommit in i det! Det som jag tyckte lät oerhört genialiskt försvann så fort jag började skriva den första raden.
Necronomicon som jag beställde för över en vecka sedan hade inte kommit till mitt ombud idag, vilket jag hade hoppats på. Tydligen kunde de inte ens finna paketet i databasen heller. Jag antog då att det skulle komma senare idag. Men nej nej. När jag skriver och förklarar mitt problem för Bokus Kundservice får jag inte ens svar på mina frågor och blir allmänt dåligt bemött vilket självklart får mig att tända på alla cylindrar. (för lilla Evve sov ingenting i natt och då blir hon oerhört överkänslig)Efter mycket överläggande får jag tillslut ett mejl, återigen inget svar på mina frågor, utan bara en bekräftelse om att boken nu skickats. Vilket är underbart, men enda kruxet är att jag är uppe i Norrland i Ingenmansland då boken äntligen anländer. Fakturan ska vara betald inom fjorton dagar, jag vet inte hur länge mitt ombud håller paketet (för det är så klart inte ICA vi snackar om nu) och skickas boken tillbaka tillkommer en straffavgift på 149 kronor. Tur att min moder är hemma och förhoppningsvis kan hämta ut paketet då det kommer.
Jag har inte heller fått min nu en månads försenade lön. De har så länge sagt att den ska betalas ut det och det datumet och bla hit och bla dit utan resultat. Nu säger de att de betalat ut den, men att det tar runt tre bankdagar för oss att få den. Dvs, jag får de på måndag i sådana fall, om de inte vill krångla och skickar ett AVI (vilket bara vore grädde på moset just nu).
Sen är jag också jävligt bitter över att jag inte kan se sista Harry Potter med mina vänner, vilket jag planerat i ett år. Jag är jävligt besviken och gråter nästan varje gång den jävla reklamen visas på TV. Det är liksom The Final THE END, den filmen som liksom ÄR menad att gå på premiären. För Potternörd kommer jag förevigt bli, och det är inte bara min hela min barndom som tar slut i och med den filmen.... Och just det är en utav orsakerna till varför jag inte är så pepp att åka till mitt favvoställe i världen, visst jag kommer få se den sen, men då är inte alla här. Dessutom är det en utav de sista sakerna jag kan göra med en viss person innan den far iväg till andra sidan jorden. Känslan försvinner liksom helt...... Aja... happy thought...
En så länge har inte Parisresan krånglat alls, och jag hoppas innerligt att inget uppstår för då går jag under. Den här dagen kunde jag ha hoppat över, helt och hållet!
Och jag läste just ordet Tinderbox i Treasure Island, vilket gjorde mig på mycket bättre humör. TINDAHBOX!! Och man bör ha spelat Amnesia: The Dark Descent för att riktigt förstå hur mycket det ordet... hmm... betyder!'
Så har jag äntligen gjort det jag aldrig trodde att jag skulle göra för något i livet. Speciellt inte med min nålfobi av högsta grad. Men så fann jag en figur jag gillade, tillräckligt liten och tillräckligt barmhärtig för att vara första gången. Sedan berättade man det för familjen, paow, så fick man en tatueringstid i studentpresent av en snäll farbroder.
I onsdags satte jag mig då i den stora läderstolen, men nog tog det mig en hel halvtimme att komma över nålfobin innan vi körde igång. Vi var nära en gång, men då slog hjärtat dubbelslag och hjärnan slint, så det var bara att köra in en polkagris i munnen för att fortsätta vara vid medvetande. Jag måste bara ge en stor eloge till tatueraren som hade tålamod med mig, för jag vet med mig själv att jag måste ha varit en utav de jobbigaste kunderna.
Men sedan körde vi igång, han gjorde mini örat för att låta mig känna hur det kändes. Och jag utbrister: VAR DET ALLT?!
Självklart blir jag jättesur på mig själv, för det var inte alls som jag hade förväntat mig. Jag hade förväntat mig smärta av högsta grad (sett för mycket Miami INK) och så får jag en fjuttig känsla utav att någon ritar på mig med en väldigt vass kulspetspenna. Den var klar efter fem minuter, och bilden här gör inte tatueringen rättvisa, men det är den bästa bilden jag har för tillfället.
Och nu kommer jag få frågan: Varför just en elefant?!
Elefanter har varit med mig sedan födseln. Under mitt artonåriga (snart nittonåriga) liv har de dykit upp lite varstans i min vardag, och det blev mitt lyckodjur. Nu på senare år har de verkligen visat hur mycket de betyder för mig, som när jag vann första pris på marknaden och priset var (surprise surprise) en elefant. De är även ett jättefint djur enligt mig, och precis som elefanter så har jag väldigt svårt att glömma saker. Som min mor har sagt: Du är en elefant i människoform.
Så som många säger så är tatueringar ett gift, har man en gång skaffat en så tar det inte lång tid tills man skaffat en ny. Och jag sa till mig själv att jag bara skulle ha en. Men nu har jag kommit på en ny jag väldigt gärna vill ha, som representerar mig själv. Nämligen en tekanna som ångar ut noter och hjärtan, ungefär i samma stiliserade stil elefanten. Den är mycket snyggare än vad det låter, jag har bilden i huvudet.
Efter den får vi se, jag vill ju väldigt gärna ha en karriär inom den klassiska musiken, och jag vet inte hur pass accepterade tatueringar är. Men om jag låter de vara i samma storlek så går de nog att täcka över lätt!
day 08 - a song that you know all the words to
Behöver ingen presentation egentligen. Minns första gången jag hörde den, förra året på Gröna Lund tillsammans med Sheena, med ett publikhav som sjöng med och grät. Jag var en utav de som belv så pass berörd utav den låten att den har varit med mig enda sedan dess, och jag vågar säga att det ÄR min favoritlåt med The Ark. Ingenting slår Have You Ever Heard A Song, ingenting utav deras tidigare verk. Ola Salo vet hur man en låt ska skrivas helt enkelt!
day 07 - a song that reminds you of a certain event
Då var man nyexaminerad, och det är alldeles för mycket att ta in. Det har inte riktigt gått in att jag i fredags såg klassen för allra sista gången, att jag i fredags tog mina sista steg som elev på Carlforsska. Jag kommer inte tillbaka dit i höst. Jag kommer att vara någon helt annanstans då, göra något helt annat. Hela världen är öppen nu, det finns inga gränser, men den är alldeles för stor för bara en person.
Jag kommer att sakna ES08, framåt slutet var vi som en enda stor familj, och det märktes av under The Wiz. I tre år har vi kämpar oss igenom skolan för att sedan komma fram till vart vi är idag. BÄST helt enkelt. Alla i ES kommer att ha en stor plats i mitt hjärta, oavsett hur gammal och gaggig jag hinner bli, för jag kommer förevigt minnas mitt ES, de tre mest underbara åren i mitt liv. Och jag kommer sakna B-klassen. Så oerhört, och visst var det lite sorgligt att vi lyckades komma varandra lite närmare nu under det sista året och inte tidigare, men man ska sluta när man är på topp. Vi är och förblit klassen B, Born to be B, och så ska det förbli!
Och här tänkte jag lägga in en vacker bild på hur pass B vi är, men det funkade inte, och det var nog lika bra det ;)
Jag har faktiskt kommit fram till vad jag ska göra, jag har planer fram till C, så skiter sig A och B så har jag C kvar, skiter den sig så har jag säkerligen funnit en plan D innan dess ;). Det känns oerhört skönt, men det är även väldigt ångestfyllt. Snart, eller nu, kastas man ut i vuxenvärlden och måste lära sig om en massa man inte behövt bry sig om under sina tolv år i skolan. Tekniskt sett så är man även "halvt" vuxen, vilket jag nog förevigt kommer att vara.
Imorgon börjar jag jobba, och efter det börjar äventyret. Innan sommarens slut ska jag även ha tatuerat mig. (någon frivillig får gärna följa med och hålla handen (a) ) Vad livet har att erbjuda återstår att se, för Livet började på riktigt i fredags!
Jag vill börja detta inlägg med att säga tack till några ytterst speciella personer i min omgivning, oavsett om det var via samtal eller ett uppmuntrande inlägg. Samtalet om blommor och vackra grenar uppmuntrade mig mer än vad du någonsin kan tro, och det andra om det Genetiska Flygande Köttbullen <3
TACK igen!
Sedan vill jag dessutom passa på att säga förlåt, för att jag för tillfället nog inte kan vara den person som ställer upp för andra. Men jag försöker, även om jag inte alltid är den bästa på att just hjälpa. Dessutom för att jag har så pass svårt att hålla kontakten. Jag ska bli bättre, det var ett utav mina nyårslöften.
Jag mår bättre, men oron sitter kvar samtidigt som jag lider utav extrem stress. Väldigt ironiskt att jag ska vara på väg in i väggen när det knappt är tre veckor kvar utav skolan. Men nu är allt över, jag har bara betygsuppspel på gitarren kvar. (jag skulle ha valt piano.....)
Nu är det egentligen bara utklädnadsshowen och studenten kvar. Och jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men fy fan vad skönt. Jag vill bort därifrån, även om jag kommer sakna den skolan utav bara helvete. Men jag är redo för något nytt nu! Helt klart.
Något nytt som jag lagt märke till är hur pass intresserad jag är utav gamla antika saker. Mer än vad jag trodde faktiskt, speciellt över gamla vapen. Jag visste att vapenintresset låg någonstans, men det visade sig inte röra om några moderna saker. Gamla revolvrar, flintlåspistoler och gevär, där har vi fin fina grejer. Och far min är jätteglad över att jag verkligen funnit något jag gillar. (delar ju trotts allt detta vapenintresse med honom... även om jag är en sådan person som tror att världen vore bättre utan sådana saker.... dubbelmoral?)
Day 06 - A song that reminds you of somewhere
Le carnaval des animaux: Aquarium kommer förevigt att påminna mig om mitt kära sagoställe uppe i Norrbotten. Leipijärvi, morfars hemby, har jag nu inte besökt på jag vet inte hur länge, och frågan är om jag någonsin kommer att komma dit upp igen. Men det är mitt absoluta favoritställe, speciellt när man sitter ute på gräsmatten och sjön ligger alldeles stilla och solnedgången speglas i vattnet. Under sommaren går solen aldrig ner helt heller, så det är alltid ljust. Att sedan sitta på bryggan och doppa fötterna i vattnet.... Bastu... Midnattsfiske...
Sen har jag bara hört och sett bilder därifrån under vintrarna när norrskenen flyter förbi över himlen, och man bara förväntar sig att se en liten hustomte sticka upp huvudet vid husknuten. Nu när jag under fyrtiofem minuter lettat förgäves efter åtminstonde en bild ifrån detta underbara ställe så ger jag upp. Jag verkar inte ha en sådan bild på den här datorn, vilket är synd... det är verkligen helt underbart där uppe. Och den här låten passar verkligen in perfekt på miljön och omgivningen... jag ser allt framför mig. Åh </3
Innan ni börjar läsa vill jag bara göra klart för er hur pass mycket min tillvaro just rasat samman. I och med ett besked jag fick idag så försvann trygghetskänslan här hemma, och jag kommer säkerligen inte bo kvar så länge till. För jag har fått nog, och jag orkar inte mer.
Tillägnad huvudpersonen i detta
Jag förstår verkligen inte, jag vet inte vad jag ska göra. Jag har en seriös panikattack just nu, fylld utav ångest och annat kallat hat som jag verkligen hatar att känna. Som person är jag inte hatisk, men när det finns en person som lyckas kalla fram denna otroligt hemska känsla så har den verkligen gjort något som jag inte kan acceptera.
Tårar rinner, inte för att jag är ledsen, utan för att jag är så frustrerad, arg, förbannad!
När jag fick just det beskedet idag, efter en dag fylld utav lycka, så rasade verkligen allt. Jag kan känna mig trygg ett tag till, men frågan är hur länge. En viss person ska flytta in, mitt emot oss, högst upp. En person som förstörde tillvaron på förra stället jag bodde på, som nu helt enkelt köpt en lägenhet mitt emot oss, antagligen för att göra livet extra surt för oss. Inte nog med att han förändrades drastiskt under bara några månader, han blev jävligt aggresiv. Och att ha honom rakt mitt emot oss är helvetet som bara väntar på att bryta lös. Tack som fan över att vi har Eskil, så slipper jag oroa mig för min far när han är ute och går själv.
Jag har panik och en rejäl ångest just nu. Jag vet inte vad jag ska göra, för jag känner mig så jävla hjälplös och så förbannat ilsken på borättsföreningen som säljer en lägenhet till en sån som sådan! Låt mig säga som så att han har ett par prickar i brottsregistret också, skulle inte förvåna mig ett dugg, efter alla polisanmälningar han dragit på sig. Och han jobbar just nu med ungdomar! ALLA ÄR IDIOTER I DETTA SAMHÄLLE! Iallafall bland de som styr!
Jag tackar innerligt för aggresiv musik, så som Children of Bodom ni har där uppe. Hade jag inte haft sådan musik hade jag antagligen gjort något dumt just nu. För jag håller på att bli riktigt jävla förbannad, och när jag är förbannad kan jag inte kontrollera mig själv, och Gudarna ska veta vad jag kan göra då. Just nu har jag en instinkt att bara fly. Jag vill bara det. Fly iväg, ifrån den här stan, ifrån det här landet, långt långt bort där inga behöver dra fram dessa sidor hos mig. För jag blir inte så här naturligt, det retas fram, min bägare blev helt plötsligt mycket mindre och genast mer än halvfull.... Ps, fan vad skönt att skriva av sig...
Märker nu när jag tittat igenom arkiven hur många inlägg jag skrivit, men aldrig publicerat. Just då kändes det helt fel att publicera dom, och nu är det för långt ifrån att det inte ens är någon idé att låta världen ta del utav det pladdret. Det finns även vissa jag är glad att jag inte publicerat.
Jag skriver otroligt mycket i den här bloggen, det är bara det att ni endast få ta del utav en liten samling utav det totala antalet. Oftast är det för att jag behöver avreagera mig, eller bara behöver skriva av mig för att komma igång med annat. Jag hade tillexempel ett inlägg med endast två ord: Chicken Pox.
Att skaffa blogg igen var nog riktigt bra ändå, och jag struntar för tillfället i vem som läser eller om någon ens läser. Det var mest till för mig själv för att få skriva av mig. Men ni som orkar läsa det som ibland kan vara det mest värdelösa pladder där jag verkligen försöker vara djup, men failar stort då jag efter några dagar kommer på hur fel jag hade, stor eloge till er.
Idag är det även precis en månad kvar innan studenten, och jag lämnade precis in mitt sista engelska arbete någonsin. Det värsta är väl att jag inte är stolt över det, även om det handlade om ett ämne som intresserar mig. Men jag fokuserade på fel saker. Blir nog bara ett G som slutbetyg i allafall. Hade jag vetat att Engelska C handlade om att reflektera en massa och att tala hade jag inte valt det alls, för ja, det har sänkt mitt självförtroende när det gäller det engelskaspråket, det erkänner jag.
Gemun går bättre, och jag är nästan säker på att jag kan fixa G även där. Det är nästan lite som Matte, när man väl förstår det så går det som smör.
Imorgon är det uppsjungning på kören, vilket jag har goda förhoppningar på. För jag vet med mig själv att jag blivit så mycket tonsäkrare under det här året, och det har även lärare flikat in. Höga förhoppningar... ja.. IIIH.
Sopor Aeternus nya finns även på Spotify, vilket har gjort mig oerhört glad. Jag har alltid haft svårt för sådan musik som hon (Anna-Varney Cantodea) producerar, men när det gäller Sopor så är det ett stort undantag, ett rejält stort undantag. Orsaken varför jag inte gillar liknande band/artister/call it what you want är för att musiken oftast är för djup för mig (HA) eller helt enkelt för ... enformig? Men det är något man lär sig att gilla, så var det för mig och Sopor. (det var bara inte ett konstant LALALALA som ekade genom ditt huvud efter In Der Palästra...)
A Strange Thing To Say heter den nya singeln, och jag faller bara mer och mer för den låten, speciellt för texten. Jag ska bespara er en lång utredning om varför jag finner den så otroligt vacker och lämnar därför över det till era egna öron. Ni som känner mig vet att detta är typisk Evve musik, deppig as hell....och violiner...
Flera gånger har jag undrat hur mitt liv skulle ha sett ut om jag inte vore så allergisk varje år. Hur många gånger har jag inte fått lov att ställa in saker jag verkligen sett fram emot pga denna dumma allergi?! Hur skulle mitt liv ha sett ut om jag inte haft alla dessa öroninflammationer som liten och tvingas gå på pencilin som i princip tog död på mitt immunförsvar?
Dessa frågor kan jag ställa mig om och om igen utan att någonsin få något svar.
Idag är det ytterligare en sådan dag, något jag verkligen sett fram emot, ställa in på grund utav att jag svällde upp hela jag. Lät som ett rostigt kugghjul där ett tag (haha... jag har fortfarande humorn kvar ;) ). Så halvt deprimerad och besviken har jag gjort.... ingenting idag. Inte ens något jag behövt göra, som vissa inlämningsuppgifter.
Imorgon ska jag vara produktiv. Riktigt jävla produktiv, få något gjort, bli av med allt som behövs göras och rikta min uppmärksamhet på något som fångar mitt intresse mer. Istället för att slösa all energi på att vara sur och tycka synd om sig själv. Nej, ändring ska det bli här! Och visst ja, från och med nu betalar jag för Spotify! Värt det? Min plugglista finns där, självklart värt det! Hur ska det annars gå med pluggandet?
Ta del utav den listan här: Pluggmusik
day 05 - a song that reminds you of someone
Går inte att besvara tyvärr...
"Let's have some fun this beat is sick,
I wanna take a ride on your discostick"
Visst älskar man när man får låtar på hjärnan, speciellt när det är de där små delarna som upprepas om och om igen. Tur denna gång att det faktiskt är en låt som går att lyssna på, ännu bättre är det när man hittar en remix av låten där Marilyn Manson är med. Jag vek mig dubbel. Inte precis det man förväntade sig utav honom så att säga. Otroligt nog funkar hans röst väldigt bra till den låten... *haha <3*
Det var inte direkt det jag hade på hjärtat idag, egentligen var det där bara en liten glad instickare. Jag har otroligt nog blivit helt kär i party hits, jag lyssnar för tillfället på Britney Spears (!!) Till The World Ends. Ja, ni hörde rätt, och jag måste faktiskt säga att London Bridge med Fergie är riktigt catchy ;)
Sedan lever man i ett hus med ett riktigt pubertetsmonster för tillfället. Förhoppningsvis blir han bättre, eller så går det bara ännu mer utför. Jag har länge lagt märke till den personlighetsförändring denna lilla herre gått igenom, och idag blev fick jag nog. Ja visst, det är min bror, men om han ska uppföra sig som de personerna som under hela min tid i grundskolan fann det kul att tracka ner mig så måste man få säga ifrån. Speciellt då han skrattar mig rakt upp i ansiktet då jag redan är flyförbannad. Den tiden har jag redan gått igenom, och vägrar att gå igenom den igen, så enkelt är det. Så nu är det dags för lilla broder här att uppföra sig så att han slipper en sur syrra som vägrar yttra ett ord med honom.
Dock är det skönt att jag gått igenom denna period redan, och vet hur man ska handskas med det. Och jag behöver inte ta åt mig, jag har inte gjort det de senaste tre åren. Men det här börjar bli farligt likt, och då rivs gamla sår upp lätt. Och för första gången på tre år känner jag den där oroande bubblande känslan i magen som antyder på att jag snart kommer att få ett rejält utbrott. Och då är jag inte rolig, då har jag ingen kontroll över mig själv och då kan vad som helst hända. Och nu får jag inte skriva mer för katten som är så avundsjuk på Ikra (datorn... och mitt gamla Hoggynamn </3) Så det är väl bäst att jag ägnar lite tid på henne nu, eller vad säger ni ? ;) Day 04- A song that makes you sad: Any Other World - Mika Länkar inte då jag i princip blir tårögd så fort jag hör introt.
Min bokhylla är för liten, det är ett faktum. Eller så är det bara så att jag har för mycket böcker. Vissa har jag läst och gråtit till, andra har jag knappt öppnat. Sedan finns det dem som bara tar upp oerhört mycket plats, som tar upp den del utav bokhyllan som jag behöver mest. Fyra böcker jag aldrig kommer att läsa om, jag föll aldrig för dom. De är bra skrivna (på svenska) men det är det. Jag har ingen använding utav dom längre. Jag kommer aldrig läsa dom igen och jag kommer knappast att sakna dessa i bokhyllan. För min bokhylla är till för litteratur som jag gillar, inte något jag har bara för att det är populärt.
Jag läste Om Jag Kunde Drömma för första gången i nian, precis innan hela Twilight hysterin bröt ut. Jag köpte boken då jag gick ut nian och inte läst klart den. Och det var det. Sedan fick jag reda på att det fanns fler delar. Redan då kände jag nej, för jag är en sådan som måste ha hela samlingen om jag köpt en bok, och visst, första boken var relativt bra, men inte så hysteriskt bra som alla fick den att låta som sen. Den var medelmåttig, inte det bästa jag läst. Det är en bok, en helt vanlig bok med vampyrer. .
Tro mig, jag har läst så pass många vampyr böcker så långt tillbaka som jag kan minnas. Vampyrer i alla dess slag, och jag är öppen för i pincip allt. Visst hade jag något emot att de glittrade, men jag har accepterat det för jag har läst så mycket att det inte är någon idé att ens haka upp sig på't.
Ska jag vara ärlig så gick bara serien neråt efter första boken. Fyra böcker totalt blev det, varav den andra var ett stort sömnpiller, det tredje likaså, och det fjärde.... (spoilervarning)... bygger upp till en slutstrid som aldrig kommer. Den slutgiltiga fjärde boken var en rejäl besvikelse, och jag håller det inte tillbaka.
Senast idag såg jag ännu en bok, en faktabok i princip om alla varelser och berättelser i Twilight. Och innan dess Bree Tanners. Det är så stort utan anledning. Och jag blir så trött på allt!
Jag spyr på Twilight, seriöst. Jag förstår inte hyserin!
Därför har jag bestämt mig för att sälja mina böcker, för de förtjänar ingen plats i min bokhylla. En serie jag verkligen inte tål har ingenting i min bokhylla ämnad för de böcker jag älskar att göra. Pris går att diskuteras, jag kan tillochmed ge bort dom! Men lite girig får man vara, i allafall om man heter Evelina. De ska bort, bort ifrån min åsyn och ge plats åt böcker som legat uppslängda här och där allt för länge.
Idag fick jag ett brev. Ett fint lila brev, en väldigt trevlig färg om jag får säga det själv. Innehållet var mindre kul. Deklaration. Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle behöva deklarera, i allafall inte nu när jag inte har ett stadigt jobb. Men ack så fel jag hade. Jag tjänade tydligen "för mycket" förra året och måste nu betala tillbaka. Med vilka pengar?
Jag fick halvt panik, eller, jag har halvt panik över detta. Jag skulle göra vad som helst för att få se minen på mina läppar när jag insåg hur mycket det rörde sig om. Något säger mig att den var obetalbar. Jag kan inte betala tillbaka, inte än på ett bra tag. Min planerade budget gick käpprakt ner i stöpet. Om jag så bara kunde få vrida tillbaka tiden, bara något år, så vore det perfekt. Det är inte kul att vara myndig längre. Har aldrig varit för den delen heller. Detta blev pricken över i. Tyvärr skatteverket, jag är inte ett fan utav er!
Hela dagen har egentligen varit sådär, så det är inte så konstigt att det brevet kom idag. Det är min vanliga "tur". Jag är frustrerad som fan, riktigt jävla frustrerad, arg, besviken och trött.
Nej på med ett leende nu. Det är bara tre föreställningar utav The Wiz kvar, sedan får du sova och då kommer ditt humör bli mycket bättre. Och erkänn, du tycker The Wiz är jävligt kul nu. Det är bara ditt hår som tar stryk, men det finns inpackning ;) Kämpa på Evve, du klarar det. day 02 - your least favorite song - Friday....
day 03 - a song that makes you happy
Jag älskar den här låten, dels för att den verkligen drar igång allt i hela musikalen. Den är underbar på svenska, och varje gång jag hör den nere under scenen blir jag alltid så full utav glädje. Dock fann jag inte en version som låter som våran, men den här funkar så bra ändå. Den fyller sin mening.
Så bara gör som jag, ta det lugnt på vägen Så bara gör som jag, ta det lugnt på vägen Är du trött och sliten går det snett idag
Glöm allt jag har sagt om The Wiz, glöm allt klagande och stressande. Igår gjorde vi en helt underbar premiär med världens underbaraste publik. De skrattade, de applåderade och stående ovationer. Jag är helt överväldigad. Vi i ES08, vi äger. Vi har blivit kyssta utav blixten, vi har det.
Nu är det en vecka fullspäckad med föreställningar, och just nu vill jag inte att den veckan ska ta slut. För efter det är jag ett steg närmare studenten. Schemat kommer bit för bit att tunnas ut, tills det rent ut sagt bara är två till tre lektioner i veckan. För allt annat tar slut förr eller senare efter The Wiz. Jag kommer sakna detta något enormt, och det säger jag redan efter en föreställning. Men jag vet med mig själv att jag kommer att göra det. Det har redan gått tre år, fy fan.
Denna vilodag var behövlig, dock är jag helt peppad på att ställa mig på scen idag med, bara för att. Vilket antagligen skulle resultera i att jag i slutet utav nästa vecka skulle vara däckad och inte kunna göra ett skit. Än en gång, fy fan vad bra vi är ES08!
Jag fann en lite rolig lista på facebook som jag tänkte ta här istället för att bombadera min fb med en massa låtar varje dag. Jag bombar redan tillräckligt mycket där ;)
Day 1 - Your favorite song
La fille Damnée - Cécile Corbel, jag har lyssnat nonstop på den här låten i ett halvår. Längre än vad jag någonsin lyssnat på en låt. Jag brukar tröttna efter en månad, men den här låten håller mig kvar. Jag får fortfarande rysningar varje gång jag hör den. Med andra ord, jag älskar den mer än vad man kan tro. Och låten är underbar när man vet vad den handlar om, oerhört sorglig, men ack så bra !!
Nu börjar det kännas. Eller, det blev mer utav en bekräftelse. Det är sant. Känslan att veta att den mössa du för tillfället håller i händerna är din egna, och inte någon annans är lite overklig. Det var som om det var igår man började skolan och såg på de med studentmössor på huvudet som vuxna, och att den tiden kändes väldigt långt borta.Vissa tillfällen kändes det som om man aldrig skulle ta sig dit. Och nu sitter jag här med mindre än hundra dagar kvar i skolan. Tiden jag trodde aldrig skulle komma är faktiskt här, snart lämnar jag allt bakom mig och träder återigen in i något helt nytt och främmande. Jag vill inte ta studenten, samtidigt som jag verkligen längtar efter det. Förhoppningsvis kommer jag in på högskolan jag vill till, relativt nära hem, utlandsstudier tillgängliga tillsammans med praktik, och jag får fördjupa mig i två utav mina favoritämnen. Journalism med inrikting Historia!
The Wiz tar kål på mig, men det är ingen nyhet. Tror detta projekt tar kål på alla. Men det är bara att bita ihop, det är inte långt kvar, och vi har hållit på med detta under en så lång tid att det skulle kännas ovärt att inte visa upp det. Nästa söndag är det över. Då blir det rejäla håltimmar resten utav skolgången. Kom just på att jag slutar efter engelskan på tisdagar... awesome! :D (inte lika awesome att ta sig till skolan klockan åtta för att sedan åka hem halv tio igen)
I världen finns det grymma människor, de finns överallt, och att jag skulle få bevittna denna grymhet trodde jag aldrig att jag skulle behöva göra. Men så vart fallet. Aldrig att jag släpper ut en katt i närheten utav en hårt traffikerad väg, någonsin. R.I.P lilla söta grå katt, förhoppningsvis gick det fort och utan smärta.
Den andra katten klarade sig bättre och tog sig med haltande steg i säkerhet där människor direkt tog hand om den. Men den grå katten låg kvar på gatan, och just den bilden av hur den flyger upp i luften kommer jag inte glömma i första hand. Resten utav bussresan satt jag och grät, och när jag kom hem kramade jag om vår katt så mycket det bara gick (även om jag fick rivsår på köpet). Jag tycker ändå att bilen framför kunde ha kört in till sidan, det fanns en parkering precis brevid. Jävla fartdåre!
